bilden av mig

 
 
 
 
Tog fram min dagbok.
Bandet i ligger kvar i början av maj.
Några rader för varje dag.
Hur ska tankar större än livet själv få plats på några rader i en dagbok.
De små dagboksanteckningarna som jag tyckt så mycket om, som skapat struktur för minnet och som får mig att komma ihåg de där små detaljerna som är livet.
Anteckningarna upphörde i maj.
 
Helt plötsligt stannade allt. Mardrömmen tog över.
Men bara för mig. Runt mig fortsatte givetvis livet som vanligt.
 
går tillbaka
fyller i luckorna
försöker hitta tillbaka
försöker finna tröst och ro
försöker acceptera
 
försöker acceptera en ny bild av mig själv, en parallell bild av mig själv
en parallell bild till positiv, frisk, stark, duktig, glad...
försöker inse att båda finns och är okej
att jag är okej som jag är
med båda sidorna
 
Men jag sörjer också fortfarande det som var,
den jag var
och har fortfarande inte kommit fram till hur jag ska kunna leva utan att få njuta fullt ut av att vara i solen som är det bästa jag vet.
 
 
 
 
 
Kram
Malin

att komma ifatt

 

 

Vi backar lite...

till påsklovet. 

Jag var trött. Det var mycket på jobbet i skolan och mycket med liten hemma. 

Hade beställt en läkartid för att kolla upp en leverfläck, men somnade och missade besöket. 

Fick en ny tid. 

 

 
 

Första läkaren sa "Det där ser inte bra ut!"

Andra läkaren sa "Det där tar vi bort!"

Efter sköterskans "Det är bra om du tar någon med dig." sa tredje läkaren "Nu säkrar vi!"

Vi var chockade och ledsna. Allt var en overklig mardröm som vi bara måste genom.

Jag kunde inte ens uttala "Malingt Melanom".

 

 
 
 
 
 

opererades igen

Fjärde läkarn sa:

"Det är positivt att det är inkapslat!",

"Vi kommer nu ta bort ett tiotal lymfkörtlar till."

"Italien finns kvar."

 

 
 

Mardrömmen fortsatte.

Jobbade, men helt avtrubbad.

Levde, men i en bubbla. 

Hämtade styrka i löften och i kärleken från familj och vänner.

 

 
 
 

Så kom en vändning.

Vi hade ställt in vår Italienresa.

Ny läkare på onkologen, canceravdelningen där jag nu hade en vårdplan, berättade om nya forskningsrön.

Istället för att ta bort fler lymfkörtlar, skulle man nu undersöka med ultraljud en gång i halvåret, för att se att det inte dykt upp fler metastaser. 

Jag ska också själv undersöka mina leverfläckar och lymfkörtlar. 

 

 
 

Först en enorm glädje!

Så en stor tacksamhet för fungerande sjukvård och forskning!

Men också en oro som inte går att beskriva...

 

 
 

En fantastisk sommar börjar närma sig slutet.

Jag är lycklig och tacksam! 

Var rädda om er! 

 

Kram 

Malin 


RSS 2.0